Förra året låg jag i en sjukhussäng i inducerad koma. Min kropp var beroende av respirator på grund av en astmaattack. Först trodde jag inte att attacken var så farlig. Den varade länge och jag fick råd från mitt andningsteam på sjukhuset, men tre dagar senare försämrades min hälsa. Astmaattacken eskalerade och jag behövde akut hjälp.

Det visade sig vara det värsta astmaanfallet jag någonsin haft.

Trots det fick jag själv hantera effekterna av attacken. Jag blev utskriven och skickades hem med ett inbokat uppföljningsbesök, inget annat. Jag var tvungen att hitta sätt att bearbeta upplevelsen på egen hand.

Jag lämnade sjukhuset med fler frågor än jag någonsin haft tidigare och en rädsla för att det skulle hända igen. Varför var den här attacken så illa? Vad gjorde jag för fel? Vad händer om min medicin inte fungerar som den ska igen?

Utöver att behöva svar på alla dessa frågor var jag tvungen att försöka gå vidare med mitt liv. Jag var 33 år och kunde inte bara gömma mig, även om det var precis det jag ville göra. Jag var rädd för att få en ny attack och jag ville inte göra någonting som skulle kunna utlösa en.

För alla som måste hantera en liknande situation kan jag berätta att följande tre saker hjälpte. De gav mig ett sätt att bearbeta vad som hänt och minskade rädslan för att leva mitt liv som jag gjort tidigare.

Jämför inte

En individs värsta attack kan skilja sig väldigt mycket från en annans. Jag hör ofta från människor att deras attacker inte är lika farliga som mina och vill därför inte dela sina erfarenheter, men det är en helt personlig upplevelse. Din värsta attack är bara så illa som vad du upplevt hittills och kommer sannolikt att förändras med tiden.

Innan den här attacken, var min värsta attack en som inträffade när jag var ensam. Den var inte medicinskt lika svår som den som ledde till inducerad koma, men att vara ensam gjorde den mycket svårare att klara av. Jag kunde inte använda mina vanliga hanteringsstrategier för att komma igenom den. Det kan mycket väl vara så att du aldrig upplever en attack lika allvarlig som min, men det gör inte din upplevelse mindre skrämmande.

Skriv ner det

Att blogga hjälpte mig att hantera min attack och komma ut på andra sidan. Jag kunde sätta ord på vad jag kom ihåg om den, vad som ledde fram till den, hur jag kände mig efteråt och alla frågor jag hade om vad som hänt. Genom att göra det kunde jag svara på många av mina egna frågor och inse att jag gjort allt jag kunnat för att förhindra attacken. Det var bara en olycklig händelse som ingen kunde hjälpa.

Ställ frågor

Jag hade så många frågor efter den här attacken, men det var frågor jag kände mig generad över att ställa till min läkare eller astmasjuksköterska. Det var allt från om jag kunde ha dött om jag hade varit ensam längre, till vad jag ska göra om min medicin tar slut. Frågor som jag är säker på att många astmatiker har velat ställa någon gång.

Ofta kanske vi inte tycker om att fråga om sådant som skrämmer oss av rädsla för att verka svaga eller alltför dramatiska. Men när det gäller en astmaattack finns inget mer skrämmande än att faktiskt inte kunna andas. Att prata med din läkare hjälper dig att lindra oro, och du kan också leta efter stöd från astmaforum online som är fulla av likasinnade människor.

Slutsats

Att gå vidare från en svår astmaattack är inte lätt. Det tog ett tag att komma över den inverkan den hade på mig och komma tillbaka till det liv jag hade tidigare. Att arbeta igenom mina känslor genom att blogga och hitta svar på de många, många frågor jag hade, hjälpte mig att bearbeta vad som hade hänt och acceptera det, samt minska min rädsla för att det skulle hända igen. Den kommer alltid att finnas med mig, men jag vet att det inte var mitt fel och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda för att stoppa det.
 

NPS-SE-NP-00028 June 2021