När barn blir tonåringar måste man börja prata om deras och föräldrarnas hälsa på ett nytt sätt. När man förklarar för tonåringar vad kronisk migrän är ska syftet vara att ge mer information, ge en djupare förståelse för sjukdomen och stärka bandet mellan barnet och föräldern som har sjukdomen.

När Ciara O'Rourkes son närmade sig 13-årsåldern blev hon förvånad över hur många frågor han hade om migrän och hur sjukdomen påverkar henne. I dagens artikel berättar Ciara vad hon lärde sig när hon diskuterade migrän med sin tonårsson och hur hon behövde förklara sjukdomen på ett nytt sätt.

Jag är mamma till tre pojkar och de betyder allt för mig. Jag har också kronisk migrän. Jag är medveten om att långvariga sjukdomar som migrän kan påverka hela familjen, så jag har alltid försökt att prata öppet med mina barn om min sjukdom.

Under hela sin uppväxt har barnen sett mig både när jag mått som bäst och som sämst – och jag vet att det har varit väldigt jobbigt för dem när jag mått dåligt. Det är därför jag alltid vill vara uppriktig och sanningsenlig om min sjukdom. Mycket kan verka mindre skrämmande om man har ett namn på det och kan sätta in det i ett sammanhang.

Men det är inte lätt. Migrän kan vara en komplicerad sjukdom och jag har ansträngt mig för att berätta så mycket som passar deras ålder. Det skiljer bara ett år mellan två av mina söner och min äldsta son är nästan tonåring. När barnen blir äldre kan de ifrågasätta mer och vilja ha fler detaljer.

Men det är svårt för vem som helst att ta in för många detaljer eller tekniskt språk. Även om jag har goda avsikter kan barnen snarare bli förvirrade än lära sig mer om sjukdomen.

Barn i alla åldrar förstår ofta mer än vi tror

Jag har tagit hjälp av Migraine Association of Ireland och många andra resurser på nätet. Informationen jag hittat har varit ovärderlig för att lära mig hur jag ska prata med barnen om komplicerade ämnen som rör migrän, särskilt med min tonåring.

När min äldste son var sex år bad hans lärare honom att rita en bild av ett tillfälle när han hade varit kärleksfull mot någon. Han ritade en bild av mig när jag låg i sängen och höll i huvudet och han tog hand om mig.

Jag blev helt knäckt eftersom jag tolkade det som att jag och min sjukdom var en börda för familjen. Numera ser jag det på ett annat sätt. Det var rörande – det var en 6-årings sätt att visa att han förstod vad jag gick igenom och ville hjälpa till.

Barn ser och förstår ofta mycket mer än vad vi tror att de gör. Jag har sett exempel på det med mina barn många gånger genom åren.

Fyra saker jag lärt mig av att prata om migrän med min tonåring

1. Jag har varit tvungen att utveckla ett nytt sätt att prata om migrän när barnen blivit äldre

I takt med att mina barn blir äldre har jag behövt hitta nya sätt att prata med dem om min migrän. Barn är smarta och märker när vi döljer saker, viftar bort deras oro eller förminskar saker för mycket. Så även om jag fortfarande håller det på en enkel nivå ser jag till att vara så ärlig som möjligt för att minska barnens oro och förvirring.

Min äldste son frågade mig nyligen om en av mina senaste (och särskilt svåra) migränattacker. Han hade börjat förstå att mammas migrän var mer än att ligga i sängen med huvudvärk och han ville veta mer om min sjukdom.

Jag blev på sätt och vis överraskad. Det kändes som om jag alltid gett mina söner tillräckligt med information om migrän genom åren, samtidigt som jag ansträngt mig för att inte överbelasta dem. Men barn snappar upp så mycket, särskilt när de blir äldre och blir bättre på att minnas och analysera information.

När jag pratade med honom insåg jag att han hade befogade frågor om migrän som jag aldrig ens hade övervägt att ta upp. Jag insåg snart att mina barnvänliga fakta om migrän inte räckte till när barnen blev äldre. Jag behövde lära mig hur jag kunde prata med min tonåring på ett djupare plan.

2. Jag har varit tvungen att hitta en balans mellan att ”undanhålla information” och inte belasta min son med för mycket information för hans ålder

Även om min son var nyfiken och kunde förstå mer, ville jag inte bombardera honom med komplicerade medicinska termer. Jag ville ta hänsyn till hans ålder och kunskaper och balansera komplicerade medicinska termer med exempel från verkligheten.

Mitt första steg var att undvika generaliserande information, till exempel att migränattacker är svår huvudvärk. Istället har jag gett information som är specifik för mig och mina erfarenheter. Jag använde exempel från tidigare migränanfall och gick igenom mina olika typer av migrän, t.ex. kronisk och vestibulär migrän, symtom på dessa och olika migränstadier. Han tyckte att detta var bra.

Jag var noga med att ge honom tid att ta till sig den nya informationen och ställa frågor. Jag var uppmärksam på hans icke-verbala signaler under våra samtal. Om jag såg att han började bli obekväm eller upprörd över informationen avslutade jag det jag pratade om och gick vidare.

Vi hade några sådana samtal och jag avslutade med att säga att jag alltid fanns där för att prata, om han ville fråga något mer.

3. Tonåringar kan fylla i eventuella kunskapsluckor med skrämmande missuppfattningar

Min son tog mig på orden vid ett tillfälle. Vi var ute på en promenad tillsammans när han plötsligt började fråga mig om min migrän och erkände att han hade tänkt mycket på den. Han frågade om min sjukdom skulle bli värre och om jag skulle kunna få en hjärntumör av den.

Jag blev chockad över att han oroade sig för detta, men försökte att inte visa min oro. Jag försäkrade honom om att kronisk migrän inte orsakar hjärntumörer eller liknande. Jag berättade att jag hade gjort magnetröntgen för att läkaren ville försäkra sig om att migrändiagnosen stämde.

Min sons fråga fick mig också att fundera över hur jag förmedlar information. Jag trodde att jag alltid hade varit så tydlig, men hans fråga om migrän och hjärntumörer fick mig att inse hur mycket barn kan oroa sig.

Jag blev tvungen att bli ännu mer noggrann med att ge exakt information och vara öppen, särskilt med tanke på hans ålder och mognad.

Vi glömmer ofta bort skillnaden mellan vad vi vet (eller inte vet) och vad andra vet eller inte vet. Jag har migrän. Jag förstår hur min sjukdom fungerar och hur den har förändrats och utvecklats genom åren. När jag pratar med mina barn om det bestämmer jag undermedvetet vad som är ”nödvändigt att veta” och vad som inte är det. Något som jag tyckte var ”oviktigt” blev istället en informationslucka som min äldste son fick fylla i själv. Det gjorde att han förväntade sig det värsta.

4. Gemensamma kunskaper om migrän kan stärka familjebanden

Numera älskar jag att min äldste son är så öppen med mig när det gäller migrän och att han frågar om hur min kroniska sjukdom påverkar mig och vår familj. Vi lär oss och anpassar oss under resans gång, rättar till missförstånd, fyller i kunskapsluckor och tar hand om varandra.

När du är förälder med en kronisk sjukdom måste barnen vara en del av samtalen. Även om det kan verka snällt att försköna eller dölja vissa saker kan det skapa barriärer som barnen inte vågar överbrygga.

Genom att vara ärlig mot min äldsta dotter har vi kommit närmare varandra än någonsin. Jag är också mycket mer bekväm med att prata om migrän med mina två yngre barn, eftersom jag vet bättre hur och när jag ska inleda dessa svåra – men ovärderliga – samtal. 

NPS-SE-NP-00189 Januari 2025