Cróna Tansey utforskar den känslomässiga sidan av astma och hur hon hanterar följdverkningarna under och efter en attack.

Föreställ dig när du senast var fysiskt sjuk och blev (obehagligt) överraskad av symtomen. Som vi alla vet är de fysiska symtomen på en sjukdom bara en del av problemet. Den andra halvan består av känslorna som följer av smärta och obehag. 

När jag får ett astmaanfall måste jag också kämpa mot känslomässiga symtom som rädsla, panik och skam. Ibland kan de känslomässiga konsekvenserna kännas mycket värre än själva anfallet. När jag slutar känna smärta eller andnöd, brukar de fysiska känslorna försvinna. Rädslan och paniken tenderar dock att dröja sig kvar långt efter händelsen. 

Det har hänt att jag har förvärrat ett astmaanfall på grund av den panik jag känner. Jag har tränat hårt på att behålla lugnet när det värsta händer, men det går inte alltid. 

För det mesta kommer astmaanfallen som en överraskning. Jag förväntar mig inte att de ska komma och tyvärr kan de vara oförutsägbara. Min första reaktion är oftast att jag blir chockad. Jag kan ha en vanlig dag och sköta mitt jobb, men får ett fullskaligt anfall som till synes kommer från ingenstans.

Detta kan förstås vara skrämmande och överväldigande.

Jag känner alltid att jag är på min vakt mot min astma

Innan jag tillsammans med min läkare kom fram till rätt kombination av astmamediciner var jag alltid på min vakt för att få ett astmaanfall. 

För ett par år sedan var min astma så dåligt kontrollerad att den kunde blossa upp vid minsta lilla utlösande faktor. Plötsligt kunde den utlösas av saker som jag brukade tåla. Spraydeodorant förvandlades från en tråkig nödvändighet till en enorm risk. Det kändes som att lungorna överreagerade på alla riskfaktorer jag stötte på. 

Jag kunde inte förstå vad som hade förändrats. Ena stunden levde jag ett nästan normalt liv. I nästa stund kom astmaanfall från alla håll och kanter. Det var tröttande att ha högsta beredskap för anfall. Jag kände mig inte som mig själv och ville känna mig avslappnad igen. 

Tyvärr följer inte heller anfallen något schema. De inträffar inte alltid vid rätt tidpunkt eller på rätt plats. Jag måste agera snabbt när jag får ett astmaanfall. Det kräver också att jag tänker klart och logiskt, men det är inte alltid så lätt när jag är chockad och panikslagen. På så sätt kan mina känslor hindra mig från att hantera astmaanfall på ett bra sätt.

Astmaanfall kan vara pinsamma

De inträffar inte alltid när man är hemma med sina mediciner. Faktum är att jag löper störst risk att få ett anfall när jag är ute och utsätts för till exempel kall luft, pollen och rök. 

Astmaanfall kan också dra uppmärksamhet till mig. Jag har okontrollerad hosta och pipande andning och får svårt att prata. Jag får ofta tårar i ögonen för att jag känner mig så rädd och panikslagen. Det är inte så lätt att dölja det för människor som ser på. Även om jag brukade låtsas att jag mådde bra, insåg jag snabbt att det inte var ett hållbart alternativ.

Astmaanfall är skrämmande

Min största rädsla under ett anfall är att inte få kontroll över symtomen. Det kan vara skrämmande att vänta på att medicinerna ska hjälpa. Astmaanfall leder ofta till ett obehagligt adrenalinpåslag – jag blir överväldigad av alla känslor, allt från skam till panik. 

När ett anfall börjar lägger jag all min energi på att kontrollera mina symtom samtidigt som jag får starka känslor. När anfallet är över känner jag mig ofta helt tom på energi. När jag har haft ett jobbigt anfall åker jag ofta hem för att jag är så utmattad och upprörd.

Astmaanfall får mig att känna mig sårbar

Svåra astmaanfall har knäckt mitt självförtroende på ett sätt som jag aldrig hade förväntat mig. Ibland känns det som att jag inte kan lita på mina lungor eller min kropp när jag utsätts för något jag är känslig för. Rädslan för att min kropp ska klappa ihop när som helst gör det otroligt svårt att slappna av. 

Förutom den ständiga rädslan vågade jag inte träna utomhus under en lång tid. Jag var rädd att något som en kall vind eller damm från vägen skulle utlösa ett anfall. 

Jag kände mig svag på vissa sätt. Jag undrade varför andra klarade av att springa och vandra utan problem. Jag ville veta varför mina lungor reagerade på så mycket och varför människor i min omgivning inte hade samma problem. Jag kände att folk skulle döma mig för mina astmasymtom och tycka att jag var oduglig. 

Jag tycker att detta är väldigt pinsamt. Det är lättare för mig att undvika den här situationen helt och hållet än att gå ut och vara rädd för att få ett anfall.

Att lita på astmabehandlingen och mina instinkter

När jag till slut landade i en kombination av astmaläkemedel tog det ett tag innan jag litade helt på behandlingen. Jag hade svårt att acceptera att min astma nu var under bra kontroll. Jag visste att anfallen hade tagit hårt på mig känslomässigt och att jag behövde tid för att återhämta mig.

Tack och lov har varje anfall lett till att jag fått bättre kunskaper om hur jag ska hantera astman. 

Mina ökade kunskaper har hjälpt mig att förutse när ett anfall kan inträffa. Det ger mig tid att agera innan symtomen förvärras och jag blir överväldigad. 

Jag kan fortfarande bli rädd, generad och panikslagen. Jag jobbar på det här och jag blir bättre. Ändå är det alltför få människor som tänker på att astma påverkar även känslomässigt. Jag måste använda varje astmaanfall som en inlärningskurva för att klara nästa bättre. 

Under ett oväntat anfall påminner jag mig själv om att jag har klarat det här förut och att jag kommer att klara det igen. Jag har lärt mig att lita på medicinerna och min egen förmåga att hantera min astma. 

Nu väljer jag att se det som att varje anfall på något sätt har gjort mig starkare. I takt med att anfallen blir färre försöker jag glädja mig åt varje liten framgång jag har uppnått – trots min sjukdom.

Den information som presenteras är endast avsedd för utbildningsändamål och inte som specifika råd för utvärdering, hantering eller behandling av någon sjukdom.

NPS-SE-NP-00197 Januari 2025