Jag har alltid varit stolt över att vara en bra mamma. När allt kommer omkring är jobbet som mamma det jag längtat efter, jobbet jag har tillbringat en livstid på att förbereda mig för. Jag är mamma till tre pojkar som jag verkligen avgudar. Trots att jag jobbar heltid försöker jag alltid se till att hinna med familjetid, så fritid och helger ägnas i allmänhet helt åt pojkarna.

Att vara mamma till pojkar är mycket speciellt för mig. Pojkar kan vara särskilt tillgivna mot sin mamma och jag har tre mycket tillgivna pojkar. Jag var ganska övertygad om att jag var en enastående förälder.

En stor överraskning

Jag tänkte så fram till den dag min äldste son kom hem från skolan och visade mig en bild han ritat i skolan. Läraren hade bett barnen att rita en bild av ett tillfälle som de hade visat kärlek eller vänlighet mot någon.

Min son Cillian hade ritat en teckning där jag låg i sängen med huvudet i händerna medan han lutade sig över mig och tog hand om mig. Han sa stolt, ”Titta mamma! Jag visade min lärare hur jag alltid tar hand om dig när du är sjuk.”

Jag kunde inte tro det. Var det såhär han såg mig? Den sjuka mamman som behövde vårdas?

Som mamma är mitt främsta mål att ta hand om mina barn, och här var rollerna fullständigt omkastade.

Jag har levt med migrän sedan tjugoårsåldern. Det är svårt att fatta men det är nästan 20 år av mitt liv. Under de första tio åren var jag ung, singel och bekymmersfri. Jag var nyutbildad sjuksköterska som arbetade på en hektisk avdelning på ett sjukhus och försökte hantera min sjukdom så bra jag kunde.

Det kunde vara svårt ibland och naturligtvis påverkade det mitt liv. Ibland var jag tvungen att sjukanmäla mig, jag missade utekvällar och ibland tillbringade jag dagar i sängen medan jag försökte återhämta mig efter en migränattack.

Vid det skedet i livet påverkade migränen bara mig, och för det mesta var det ok. Men sedan förändrades mitt liv och plötsligt började min migrän få en negativ effekt på de människor som stod mig närmast.

Balansera migrän och moderskap

Jag har alltid velat ha barn och jag hade turen att få tre små pojkar på fyra år. Jag hade också den stora turen att slippa migrän under tiden jag var gravid och ammade, så under fyra härliga år av mitt liv var jag fri från migrän.

Det är fantastiskt hur snabbt jag anpassade mig till att vara migränfri. Jag glömde nästan bort vilken inverkan mina migränattacker hade på det dagliga livet. Jag tror att migränattackernas försvinnande också berodde på det faktum att jag var mammaledig från jobbet, så mina stressnivåer minskade definitivt.

Som ett resultat tillät jag mig att skapa en rutin för att ta hand om pojkarna och njöt verkligen av småbarnstiden. Naturligtvis var jag trött, tre barn så tätt är alltid hårt arbete, men utan den extra stressen och smärtan som kronisk migrän innebär, kändes det dagliga livet mycket mer hanterbart.

Detta började förändras när jag slutade amma min yngsta pojke, Cathal, och jag gick tillbaka till jobbet. Vid den här tiden hade min äldsta son, Cillian, börjat i grundskolan och hade också börjat med några aktiviteter efter skolan.

Plötsligt blev vårt dagliga liv mycket hektiskt. Mina migränattacker är hormonrelaterade och den extra stressen i livet påverkade definitivt min hälsa.

Migränen kom tillbaka med större intensitet än någonsin. Jag lever med kronisk migrän så jag upplever daglig huvudvärk i kombination med svåra migränattacker två till fyra gånger per månad.

Den hektiska rutinen slet på oss alla

En typisk dag skyndar vi oss att se till att pojkarna tvättar och klär sig, äter frukost och lämnar dem på förskola och skola innan vi åker till jobbet.

Det finns dagar då jag känner att jag redan har gjort en dags arbete innan jag ens lyckats ta mig igenom sjukhusdörrarna!

I slutet av arbetsdagen skyndar jag tillbaka för att hämta pojkarna från fritids eller någon aktivitet innan vi åker hem för att börja med middagen. Sedan gör vi läxor (alltid en kamp) och gör oss redo för den aktivitet de har den kvällen. Våra pojkar går på simning, scenskola, fotboll, matematikklubb och spelar flöjt.

Och slutligen när aktiviteterna är överstökade gör pojkarna sig redo för sängen. Vid 21-tiden är jag utmattad och själv redo för sängen!

Mammaskuld och migrän

Jag är väldigt glad över att jag inte är ensam om något av detta och att min man, Shaun, är ett så stort stöd för mig. Han är också bra på att ta tag i våra hektiska rutiner och jag måste säga att han ofta gör mer än sin beskärda del av jobbet. Detta gäller särskilt under migrändagar, då jag absolut inte kan utföra någon av de vanliga uppgifterna.

De dagarna måste jag bädda ner mig i sängen i ett mörkt rum med väldigt lite ljud runt mig.

Det är svårt med små barn. Det är också svårt för pojkarna att förstå vad som är fel med mamma och varför hon inte får bli störd. Jag är mycket tacksam för Shauns hjälp under dessa dagar, men jag lider också av den fruktade mammaskulden.

Jag tror att det är omöjligt att vara mamma och känna att man gör allt perfekt. Jag tror att alla mammor upplever en viss grad av skuld, men att leva med migrän och veta att det finns tillfällen då jag inte är tillgänglig för mina barn, gör att skulden skjuter i höjden.

De flesta dagar lider jag av daglig huvudvärk och jag klarar mig genom dagen, men när barnen går och lägger sig är jag helt utmattad och brukar vanligtvis gå och lägga mig tidigt själv. Men det är dagarna då jag får en intensiv migränattack som gör att jag inte kan göra någonting, som är problemdagarna.

Vad jag inte var medveten om var hur mycket detta påverkade pojkarna. Även i den här unga åldern kan de märka att mamma är sjuk och att det finns tillfällen då hon helt enkelt inte kan delta i dagens aktiviteter.

Jag minns när Cillian visade mig sin teckning från skolan. Jag blev så chockad att jag började gråta över tanken att det var så min son såg mig. Det var så nedslående att höra som mamma.

Han var väldigt snäll och sa hur han gillade att ta hand om mig. Och naturligtvis, vid närmare eftertanke var detta inte det enda sättet han såg mig – det var bara en bild från skolan.

Men just då kändes det verkligen som att jag svek honom.

Att öppna upp för mina pojkar om migrän

Den här upplevelsen ledde till att vi hade ett samtal om min sjukdom och hur den kan påverka mig. Min äldsta var sex då, så samtalet styrdes av hans ålder. Vi pratade om hur jag får huvudvärk och att jag ibland behöver vila när jag inte mår så bra men att det inte är farligt.

Det var ett så viktigt samtal att ha med honom, eftersom han berättade för mig att han ibland är orolig för att jag inte mår bra. Nu förstår han varför.

Men han berättade också för mig att han i hemlighet trodde att jag var en vampyr eftersom jag alltid var i mörkret och inte tyckte om när någon drog ifrån gardinerna eller tände lamporna i rummet!

Vi såg till att prata om alla roliga saker som vi gillar att göra – dagarna då vi är ute och har kul tillsammans, och jag försäkrade honom om att det skulle vi fortsätta med.

Jag tror att detta var en viktig lärdom för mig. Du kan tro att du kan göra allt och skydda dina barn från de negativa sidorna av dig själv, men att leva med migrän är en del av mig och det som gör mig till den jag är.

Migränen kommer inte att försvinna, så det är viktigt att vara ärlig och sanningsenlig mot barnen om hur sjukdomen påverkar mig.

NPS-SE-NP-00027

Senast granskad maj 2022